The original Ida.

Sitter och tittar igenom gamla foton på datorn. Tänk att den lilla bruna galenpannan har bott hos mig i över tre år nu.

Jag minns fortfarande första gången jag såg honom, han rusade runt i en longerlina och bockade för allt vad han var värd. Och det enda som konstaterades var att han var alldeles för liten. Och veterinärbesiktningen, när han hoppade över boxdörren 10 minuter innan veterinären kom dit och lyckades skrapa upp benet (han har fortfarande ett litet ärr kvar på insidan av benet). Och när han var så jobbig att rida att jag hellre longerade hela veckan för att slippa sitta upp. Och när han med råge kom sist i en unghästdressyrklass. Och när han sprang så fort i terrängen att han missade terränghindrena. När han skrubbade sönder hela svansroten i transporten. Och alla gånger som han försökt få av mig genom att bocka, snurra runt eller backa ner baklänges i ett dike på bakbenen. Och när vi vurpade och han trampade mig på axeln med extra långa broddar och jag blev ihopsydd med veterinärutrustning (jag har fortfarande kvar ett ärr efter det). Och när han var så hysterisk på dressyrbanan att domarna var övertygade om att han var halt och veterinären godkände honom med kommentaren "det är en travare va?".

Men jag minns också första gången han kunde göra en avsaktning från galopp till trav utan att bli hysterisk. Eller första gången han var placerad i en fälttävlan. Och första gången han vann något (sensationellt nog en dressyrtävling). När han plötsligt accepterade hela konceptet med dressyr och höjde sin lägstanivå med ungefär 20 straff på tävling. När han lärde sig att stå stilla i en transport utan att försöka klättra ur den. När han tog sina första steg i ökad trav ute i skogen dagen innan julafton. När han skuttade över 140 på träning och det kändes som ett cavaletti. När han var placerad på DM, och när han var placerad på DM året därpå. När han hoppade runt sin första *-iga och det kändes lätt som en plätt. När han gick två perfekta hopprundor i Fagersta. När han slutade springa i hagen som en tok utan kunde komma in utan hela benen fulla av småsår. Och när han började kännas som min häst. Min egna lilla bruna tokiga häst som aldrig låter mig ha tråkigt.

Foto: Nils Lidén

Nya vårskor för att pigga upp en grå vardag. Nu ska bara snön försvinna...

Är tillbaka på fötterna igen. Har hunnit med ett par turer till ridhuset och några hoppfulla ambitioner. Och en del kurande under täcket. Det är liksom sånt väder just nu. Sex and the City-boxen går på repeat i väntan på en ny order från cdon. Imorgon börjar skolan igen och jag tänkte starta året med några timmars informationssökande på biblioteket. Och en sväng på stan. Är på jakt efter en stor pläd att ha i sängen. Gärna i fuskpäls.

Ingenting fungerar. Jag vänder ut och in på mig själv för att hålla ihop det, och då verkar det ändå inte vara bra nog. Så om det varken duger att släppa allt eller anstränga sig för att inte allt ska rasa samman, vad gör man då? Den enda som är där, inte gör saker krångligare än de redan är och tröstar bekymmerslöst är en lurvig blondin med en blöt nos och förlåtande svarta ögon. Jag orkar inte tänka, inte agera och knappt inte finnas.

Soppan är en modifikation i brist på pumpa. Skiva lök, pressa vitlök och stek mjuka i lite smör och olja. Häll i ett par skivade morötter och potatisar samt curry och gurkmeja och stek en stund till. Häll på någon liter vatten, i med en buljongtärning och låt småkoka i ungefär en halvtimme. Mixa med en stavmixer i gytan till en puré. Spä ut med mjölk till önskad konsistens, smaka av med cayennepeppar och värm till serveringstemperatur. Servera med en klick cremé fraiche i.