Baby.
Sitter och tittar igenom gamla foton på datorn. Tänk att den lilla bruna galenpannan har bott hos mig i över tre år nu.
Jag minns fortfarande första gången jag såg honom, han rusade runt i en longerlina och bockade för allt vad han var värd. Och det enda som konstaterades var att han var alldeles för liten. Och veterinärbesiktningen, när han hoppade över boxdörren 10 minuter innan veterinären kom dit och lyckades skrapa upp benet (han har fortfarande ett litet ärr kvar på insidan av benet). Och när han var så jobbig att rida att jag hellre longerade hela veckan för att slippa sitta upp. Och när han med råge kom sist i en unghästdressyrklass. Och när han sprang så fort i terrängen att han missade terränghindrena. När han skrubbade sönder hela svansroten i transporten. Och alla gånger som han försökt få av mig genom att bocka, snurra runt eller backa ner baklänges i ett dike på bakbenen. Och när vi vurpade och han trampade mig på axeln med extra långa broddar och jag blev ihopsydd med veterinärutrustning (jag har fortfarande kvar ett ärr efter det). Och när han var så hysterisk på dressyrbanan att domarna var övertygade om att han var halt och veterinären godkände honom med kommentaren "det är en travare va?".
Men jag minns också första gången han kunde göra en avsaktning från galopp till trav utan att bli hysterisk. Eller första gången han var placerad i en fälttävlan. Och första gången han vann något (sensationellt nog en dressyrtävling). När han plötsligt accepterade hela konceptet med dressyr och höjde sin lägstanivå med ungefär 20 straff på tävling. När han lärde sig att stå stilla i en transport utan att försöka klättra ur den. När han tog sina första steg i ökad trav ute i skogen dagen innan julafton. När han skuttade över 140 på träning och det kändes som ett cavaletti. När han var placerad på DM, och när han var placerad på DM året därpå. När han hoppade runt sin första *-iga och det kändes lätt som en plätt. När han gick två perfekta hopprundor i Fagersta. När han slutade springa i hagen som en tok utan kunde komma in utan hela benen fulla av småsår. Och när han började kännas som min häst. Min egna lilla bruna tokiga häst som aldrig låter mig ha tråkigt.
Foto: Nils Lidén
