The original Ida.

Jag har sett i stort sett hela svt:s sändning sedan den började klockan 13.00. Och ja, när de sade sina "ja" så rullade några tårar nedför kinden. Allt har varit fantastiskt vackert och klänningen mycket smakfullt. Jag skulle inte vilja gifta mig så stort och pampigt själv, men de ser så kära och lyckliga ut att det formligen lyser igenom tv-rutan och man blir alldeles varm om hjärtat. Jag blir både chockad och förvånad över min reaktion när jag är så blödig och uppriktigt sagt glad för deras skull.

Men känslostormen virvlade inte upp på riktigt förens nyss. Då talade Daniel till Victoria.

Han berättade en av de mest romantiska historier jag har hört som har varit på riktigt. Som taget ur ett amerikanskt flådigt romantiskt drama. Victoria var hemma ett dygn mellan två resor. Dagen därpå skulle hon resa vidare för att vara borta en månad. Istället för att sova så spenderade hon natten skrivandes och då Daniel vaknade på morgonen möttes han av en låda. Lådan innehöll 30 stycken brev. Till honom. Från henne. Ett brev för vardera dag de skulle vara åtskiljda.

Efter det talet grät jag som en baby.

Jag sitter på ett fluffigt rosa moln. Och då är jag snarare känd för att vara cynisk än för att vara någon romantikjunkie. Men det här känns så genuint att man blir fånig.