Lars Winnerbäck live på LLA.
Kvällen började 18.30.
Då stod jag utanför LLA och frös arslet av mig (I wish, det hade varit ett lätt sätt att gå ner några storlekar).
Kvällen slutade 23.30.
Då var jag påväg hem i bilen med McDonalds pommes frites och lökringar på instrumentbrädan, lycklig och lyrisk.
Det var helt fantastiskt. Gamla Winnerbäck möter nya Winnerbäck i ett rockigt men fortfarande ingenkännande sound. Nya låtar blandade med gamla klassiker och den enda jag saknade var "Kom". Hjärtat hoppade över några slag i ren eufori under "Hugger i sten" och "Om du lämnar mig nu" och det var fysiskt omöjligt att stå stilla när "Jag får liksom ingen ordning" drog igång.
När han senare under publikens hyllningar ser direkt förlägen ut och genom historier om barndomen förklarar varför han väljer att vara så tillbakadragen i media så smälter hjärta efter hjärta i publiken. Man ser en ödmjuk och tacksam sida av honom och då han tackar åskådarna från sitt hjärta så tror man på varenda ord. Det är upplyftande och äkta.
